"Vi gick i fotknölarna, till knäna, tilll bröstet, till hjälmtofsarna i mänskoblod för saker som vi inte visste någonting om." (s. 45)

Vår hjälte pratar med budbäraren om orsakerna till kriget och förklarar att alla som deltog i kriget stred av olika anledningar; Odysseus gissar att Agamemnon stred för äran och för dödandet i sig, Menelaos för att återfå sin kvinna (men fann nog viss tillfredsställelse i våldet). Han själv verkar tveksam, men säger till slut att han nog stred mest för att få komma hem.

Men han anklagar också olympierna för det yttersta ansvaret för kriget och för att ha satt igång det, samtidigt som de givit människorna andra anledningar att strida. Denna problematik känns i högsta grad aktuell med imperialistiska stater (nomina sunt odiosa) som letar svepskäl för krig medan de egentliga syftena är lätt gissade.

Jag läste På västfronten intet nytt med en svenska som andraspråksgrupp nyligen, där eleverna fick välja detta som ett av flera uppsatsämnen. Många är egagerade i t.ex Irak-frågan och hade mycket att säga där. Även egna erfarenheter av andra krig gav upphov till skapande. De båda romanerna liknar varandra mycket i tematik och säkerligen kan Strändernas svall användas på liknande sätt.

 Att strida för att få komma hem, för att det är den kortaste vägen att få återgå till det vardagliga livet, var en tanke som skakade mig när jag läste den. Makthavarna må ha sina orsaker att starta krig, medan de stridande får finna egna skäl. Det känns emellertid som en svag motivation att kriga för att kriget ska ta slut, men hellre det än att lämnas åt meningslösheten, som ofta kan skönjas hos Remarque. 

/Hanna

Jag kan ju inte föreställa mig hur jag själv skulle ha uppfattat boken om jag inte hade läst Odysséen först, men jag inbillar mig i alla fall (även om det delvis kan vara mitt svärmeri för författaren som talar) att den skulle ha stora förtjänster ändå. Möjligen kan en oinvigd läsare börja fundera över vissa val, exempelvis miljö, författaren gjort; romanens temata (för att vara lite grekisk) är ändå tidlösa. Dock skänker ju vår förkunskap oss extra dimensioner och effekter, som det känns för slösaktigt att förvägra våra adepter.

Det finns så mycket i den här boken. En av mina många anteckningar vid nattduksbordet behandlar Odysseus längtan efter och rädsla för hemkomsten:

Jag längtar efter ett barn som inte finns. [---] Jag längtar efter saker som inte finns (s. 47).

Och Kalypso säger till honom lite längre fram:

Du vill fara, men du är rädd för att den värld du kommer till ska likna den som du lämnade för längesen. Eller att den är så förändrad att du inte kommer att trivas, inte kommer att kunna leva i den. Här finns det oföränderligas trygghet (s. 84).

Jag påminns om den hemlängtan som finns hos flyktingar, om än tvingade att av andra orsaker lämna sina hem. Drömmen om att återvända när allt har blivit bra igen finns hos de flesta, trots (eller kanske tack vare) att det kan ha gått mycket lång tid. Drömmen innefattar sällan nya förhållanden, utan längtan står till vackra minnen och känslan av att vara rotad på en plats. Barn som vuxit upp, gamla som dött och hus som försvunnit ingår inte i den bilden.

Det oföränderligas trygghet finns i det nya landet. Det är inte perfekt, men man vet vad man har. Världen som man lämnat vet man inget säkert om längre, men barnen har sina liv i det nya landet. Deras minnen av det gamla landet är kanske andra minnen, kanske från ett krig, och nu håller de på att skaffa sig minnen i detta nya land. Barnens trygghet i det oföränderliga ligger i det svenska samhället, skolan, kompisarna och inte i föräldrarnas drömmar om en svunnen tid.

Odysseus låter avgörandet ligga hos gudarna och låtsas att han inte kan välja. (Säkert blir det också lättare att låta Kalypso höra gudarnas vilja än att formulera sin egen inför henne.)

/Hanna