"Vi gick i fotknölarna, till knäna, tilll bröstet, till hjälmtofsarna i mänskoblod för saker som vi inte visste någonting om." (s. 45)

Vår hjälte pratar med budbäraren om orsakerna till kriget och förklarar att alla som deltog i kriget stred av olika anledningar; Odysseus gissar att Agamemnon stred för äran och för dödandet i sig, Menelaos för att återfå sin kvinna (men fann nog viss tillfredsställelse i våldet). Han själv verkar tveksam, men säger till slut att han nog stred mest för att få komma hem.

Men han anklagar också olympierna för det yttersta ansvaret för kriget och för att ha satt igång det, samtidigt som de givit människorna andra anledningar att strida. Denna problematik känns i högsta grad aktuell med imperialistiska stater (nomina sunt odiosa) som letar svepskäl för krig medan de egentliga syftena är lätt gissade.

Jag läste På västfronten intet nytt med en svenska som andraspråksgrupp nyligen, där eleverna fick välja detta som ett av flera uppsatsämnen. Många är egagerade i t.ex Irak-frågan och hade mycket att säga där. Även egna erfarenheter av andra krig gav upphov till skapande. De båda romanerna liknar varandra mycket i tematik och säkerligen kan Strändernas svall användas på liknande sätt.

 Att strida för att få komma hem, för att det är den kortaste vägen att få återgå till det vardagliga livet, var en tanke som skakade mig när jag läste den. Makthavarna må ha sina orsaker att starta krig, medan de stridande får finna egna skäl. Det känns emellertid som en svag motivation att kriga för att kriget ska ta slut, men hellre det än att lämnas åt meningslösheten, som ofta kan skönjas hos Remarque. 

/Hanna