Jag kan ju inte föreställa mig hur jag själv skulle ha uppfattat boken om jag inte hade läst Odysséen först, men jag inbillar mig i alla fall (även om det delvis kan vara mitt svärmeri för författaren som talar) att den skulle ha stora förtjänster ändå. Möjligen kan en oinvigd läsare börja fundera över vissa val, exempelvis miljö, författaren gjort; romanens temata (för att vara lite grekisk) är ändå tidlösa. Dock skänker ju vår förkunskap oss extra dimensioner och effekter, som det känns för slösaktigt att förvägra våra adepter.

Det finns så mycket i den här boken. En av mina många anteckningar vid nattduksbordet behandlar Odysseus längtan efter och rädsla för hemkomsten:

Jag längtar efter ett barn som inte finns. [---] Jag längtar efter saker som inte finns (s. 47).

Och Kalypso säger till honom lite längre fram:

Du vill fara, men du är rädd för att den värld du kommer till ska likna den som du lämnade för längesen. Eller att den är så förändrad att du inte kommer att trivas, inte kommer att kunna leva i den. Här finns det oföränderligas trygghet (s. 84).

Jag påminns om den hemlängtan som finns hos flyktingar, om än tvingade att av andra orsaker lämna sina hem. Drömmen om att återvända när allt har blivit bra igen finns hos de flesta, trots (eller kanske tack vare) att det kan ha gått mycket lång tid. Drömmen innefattar sällan nya förhållanden, utan längtan står till vackra minnen och känslan av att vara rotad på en plats. Barn som vuxit upp, gamla som dött och hus som försvunnit ingår inte i den bilden.

Det oföränderligas trygghet finns i det nya landet. Det är inte perfekt, men man vet vad man har. Världen som man lämnat vet man inget säkert om längre, men barnen har sina liv i det nya landet. Deras minnen av det gamla landet är kanske andra minnen, kanske från ett krig, och nu håller de på att skaffa sig minnen i detta nya land. Barnens trygghet i det oföränderliga ligger i det svenska samhället, skolan, kompisarna och inte i föräldrarnas drömmar om en svunnen tid.

Odysseus låter avgörandet ligga hos gudarna och låtsas att han inte kan välja. (Säkert blir det också lättare att låta Kalypso höra gudarnas vilja än att formulera sin egen inför henne.)

/Hanna

 

Cecilia

7 april 2008 12:23

Intressant med flyktingsvinkeln... Skall läsa vidare och se hur jag uppfattar den. Det borde ju vara intressant att läsa romanen med elever av invandrarbakgrund med detta perspektiv.

/Cecilia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag får vissa storebrorsvibbar när jag läser om vår hjältes ständiga medvetenhet om vad han säger och hur han säger det. Han misstänker oavbrutet avlyssning från gudarnas sida och vågar aldrig yttra sitt hjärtas mening av rädsla för att bli straffad....

"Vi gick i fotknölarna, till knäna, tilll bröstet, till hjälmtofsarna i mänskoblod för saker som vi inte visste någonting om." (s. 45)   Vår hjälte pratar med budbäraren om orsakerna till kriget och förklarar att alla som deltog i kriget stred av oli...

Till skillnad från dig Hanna, har jag (tyvärr) inte läst Eyvind Johnson förut. Har nu avnjutit det första kapitlet i romanen, där den oerhört ingående beskrivningen av huvudkaraktärens yttre samt de tankar som far genom hans inre gör att vi börjar lä...

Jag läste Strändernas svall i litteraturvetenskapen för åtta år sedan och jag tyckte väldigt mycket om den. Hoppas på ett kärt återseende under påsklovet!   /Hanna ...